Ja men väntas nu, om hon faller med en klänning så skulle tyget resa sig upp ännu mer. Specialklänning? Eller kanske det är ögonblicket före klänningen dyker upp i ansiktet på henne? Hur som helst. Att falla. Och det är bättre att inte göra det ensam, för när man är två så kan man hitta många fler lösningar till hur man inte ska slå ihjäl sig, eller kanske man oroar sig i onödan och den där andra kommer med en fallskärm på ryggen. Men man måste falla ibland. Ta risker, vara öppen, sårbar. Och så hoppas man på att den andra tar emot en.
Jag kanske borde vända på bilden, då blir klänningen mer rätt också, ifall hon har hoppat efter den där andra som faller. Men om det var jag så skulle jag inte se så oroad ut. Jag skulle veta att det blir okej, för jag tar emot, lindrar fallet. Jag kan värme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar