Tisdag. Nervösdag. Alltförmångakurserpåendag-dag. Men denna vecka har vi ingen jämställdhetskurs, så jag har tid att andas djupt ett tag.
Man vet aldrig vart denna känsla leder. Ibland blir det för mycket och de där stenarna man tycks ha ätit blir fler och jag sjunker under tyngden och flyr, sitter stilla och läser. Ibland irriterar de inuti mig så mycket att jag bara go for it av frustration, ångest, upphetsning, glädje. Jag försöker att påminna mig om att det finns andra dagar och speciellt idag, mördartisdag, så borde jag kanske kräva mindre av mig själv förrän jag brinner upp av kraftansträngningarna.
Känner mig ohyggligt duktig. Får saker gjorda. Planerat kurser. Tittat på framtiden. Har en klar idé om vilka uniarbeten jag ska ta itu med till näst. Fyller i formulär. Ansöker om att bli tutor. Vem är jag egentligen? Jag känner mig kroppsligt hemsökt av någon annan, någon duktig som vågar och vill, allting går på automatik och före jag fattat vad som händer har jag gått med på någonting nytt igen. Där inne sitter lilla jag, den söta lilla vågen som bara vill ge och sitta i parken och blåsa såpbubblor, och tittar lugnt på. Det är en konstig känsla. Jag går framåt på impuls, inte som egen aktör. Kanske det är en del av någon omvandlingsprocess..?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar