Lycka är en fågel?

Vaknar och har svårt att stiga upp: vad ska motivera mig idag? Inget speciellt fel med dagen. Okej, känner mig fortfarande sjuk, men inte för sjuk för att sitta framför datorn och ha det roligt. Kanske städa lite. Packa inför flytten. Till sist stiger jag upp bara för att jag vet att om jag inte gör det så kommer jag att drabbas av migrän. Fluktuerande sovvanor är en trigger för mig.

Sätter ihop en tre-fröers rätt för mina fåglar och sjunger "feed the birds, tuppence a bag.." och känner mig lycklig i hela kroppen. Tänker på hur det var när de var små och oerhört högljudda, pep starkt varenda sekund, och de var så stora och fluffiga att det var absurdt att tänka sig att de var yngre än deras föräldrar som flög brevid hela tiden. Det var både pain och pleasure att ha dem vid mitt fönster då. Men mest gav de glädje.

Sitter nu med kaffe och tittar ut på mitt träd, min gravgård, min sandväg. För mig är det här det vackraste stället på jorden och jag känner mig ambivalent inför flytten. Mest är jag glad över att få bo med två superfina människor, men jag kan inte längre sitta i mitt rum och njuta på samma sätt sedan. Estetiken är okej, men inte rätt, huset är åt fel håll, ljuset faller förbi. Ljus är viktigt. Jag får söka mig annanstans.

(Det är nu jag brukar ta upp att jag är ju vågen och estetiken och harmonin i min omgivning är oerhört viktig för att jag ska känna mig lycklig. Ljus. Någonstans att sitta och skriva/arbeta och titta ut på sådant som ger mig ro.)

Min känsla för estetik går nog mot pastoral romanticism, jag tänker tilllbaka på hur jag stortrivdes i England i Surrey och Somerset där det var nära till tåg och små centrum medan jag ändå vaknade upp med små bruna harar i trädgården och ljudet av kor i den stora hagen brevid.

Kor riktigt nära huset i Egham.

Nåjo, men nu bor jag i Åbo stad och jag hoppas på att jag fortfarande får mata fåglar, för jag känner djupt att nånting fattas.. Mitt liv är helt bra, ändå söker jag motivation när jag ska stiga upp. Inte ska det väl vara så här?