Jag tittar på mina kort med ögonen halvslutna av trötthet, hoppets stjärna står lågt i horisonten. Det känns som om det händer för mycket, världen är instabil, men inte för mig; min värld är orubblig, för evigt fast i samma spår, ingenting förändras, min värld är en bur.
Du har redan för mycket, jag har på tok för lite. Du drar gränser, jag ber om värme. Du är tyst, jag talar. Allting går sönder senare när vi inte lyckats skapa någonting, vi försvinner fastän jag stannar kvar. Har vi tid? Vem vet. Du lovar inget. Kanske inte bryr dig? Och jag känner att mitt liv är en bur.
Just nu kan jag inte flyga. Jag är omringad av stängsel. Förvänta dig inga ord.
--Senare redigering--
Hah! Det är svårt att inte försöka när man ser en öppning, jag flyger till av ren reflex. Ord, javisst! Noll vunnet, så långt jag kan se. Deprimerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar