Nattdrömmerier

Satt och skrev detta igår natt klockan 1..

Jag går i djupa hjärtansdalar och söker efter dig, du sköna.
Trevande händer i inre världar drar upp minnet av
den där halvensamma blicken som jag inte kunde glömma fastän dörren stängdes,
jag svor då att jag aldrig mer skulle lämna dig ensam på det där sättet.
Vi hade bara känt varandra i några månader.
Men ändå.
Och nu,
hur din röst kan förvandlas till mjukaste sammet som helar sönderslagen ande
eller blir till ett vasst knivblad.
Då blöder jag, men jag vet inte om du menar det så.
Jag saknar hur du är,
och allt det andra,
ditt tvillingsskratt och din oändligt gröna måne.
Jag suckar till.
Du hemsöker min själ, går i den och leker, tänder eldar, värmer och busar till.
Jag skrattar, suckar.
Jag får så lite ro här utan dig.
Om jag måste, så kan jag släppa alla trådar och gråta fåror i stengrund,
men jag vill inte. Tänker inte. Om du inte vill.
Jag kämpar för det som är viktigt.
Jag söker genom alla hjärtansdalar och toppar efter nya sätt, vägar, ingångsmöjligheter.