Det känns alltid som ett slag i ansiktet att se hur lätt det går med andra; talet, skratt, utbyte av information, gemensam tid och liv och planer. Och magen blir till is och jag är utanför, jag som brinner hetast. Men det är mitt eget fel, för jag kunde ha gjort någonting redan, chansat.
Jag försöker blunda för jag vet hur illa jag mår efteråt, av att ha tittat på, men det känns så skönt just då, livs levande härlighet och det spelar mindre roll att det gör ont. Efteråt kommer krapulan på allvar. De har allt jag inte har och det ges så lätt och kanske det betyder att jag är ingenting alls. Till råga på allt: vänder sig om men ser inte (på) mig. Men allt har sina orsaker.
Begär och längtan och vemod, osäkerhet för vi i vattnet når inte bottnet med fötterna och jag tycker om stabilitet, det är inte alltid så lätt.. Jag kunde ha gått iväg och missat hela saken och mått bra nu. Eget fel. Men det är okej, det går över sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar