En halv timme före midnatt, sitter äntligen vid min egen dator, hemma. Där ute: staden var julig, högtalare försökte påtvinga festlig högtidskänsla med sin musik, men det bet inte riktigt på mig. Jag tänkte på annat. Tyckte synd om mig själv för att jag inte har ett foto av dig som jag kunde njuta av när jag går omkring och funderar. Tycker det låter löjligt så här i efterskott. Man har sin stolthet. Men stoltheten står ensam, och vad är det nu för nytta med det?
Hade tänkt skriva om annat också, men tiden stressar mig. MIDNATT skriker klockan snart. Före måndag: ska skriva rapport, ska läsa färdigt bok, borde hinna säkerhetskopiera en massa filer från gamla goda Gloria för hennes andetag är tunga och en överhettad dator kan bränna många ting. Svårt att skriva om inre liv när tiden pickar på axeln hela tiden. Mer imorgon, alltså..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar