Barnslig

Jag var redan på väg då jag stannade för att tänka på det lite. (Jag borde ha anat vart detta skulle leda.) Trött, hungrig, fryser, svårt att hålla ögonen uppe.. Kanske jag borde vänta. Nej, det är viktigt att hålla en dialog, dessutom var du så söt hela dagen att jag ville svimma. Väskan stadigt på axeln. Tvekar. Stannar vid datorn. "Ja, men.." Läser uppdateringar, läser nonsens, läser artiklar. Läser någonting som skrämmer mig. En alldeles vanlig kommentar. Skräcken slinker in i mig. Plötsligt är du så fin och jag så barnslig. Tankarna flyger ur mig fastän jag försöker hålla dom i bur. Är jag en dum unge om jag går? Jag har inget förnuftigt att säga, det är bara jag, sådär som jag är. Ingen världsvana, bara lite vett, har en massa konstiga funderingar, intresserar det nån att höra på sånt? Äh. Man ska bara gå och låta folk reagera, då vet man vart man står. Ändå står jag stilla. Jag kan inte skaka av mig rädslan, efterbilden av skräcken. Jag går hemåt och stannar för att leka vid en stor is-och-vatten pöl för att jag har stövlar på.