Minnet

Fladdrande ljus, rött, mjuka tyger, sockor. Dina varma ögon, håret jag vill känna, huden jag vill kyssa. Vi fokuserar rakt fram men jag tar varje hemligt tillfälle i akt att beundra dig. Ute på världens stora scen måste man vara lite försiktig. Några steg åt gången, titta åt höger och vänster. Akta dig för katastrofer, mer din än min. Faror väger djupt i mitt sinne, flugorna cirklar kring mitt huvud. Jag kan inte sluta titta på den. Cirkeln. Löftet. Rummet innehåller det bästa, du vackra väsen, men jag är omringad. Till slut drunknar jag i mina tankar. Plötsligt ska vi tala och jag känner mig trött och ledsen. Scenen är ljus och allting är för skarpt, du syns så bra, jag också, och cirkeln. Den både klämmer mig hårt och håller mig utanför, jag vill andas men har inte rätten. Jag tittar bort och säger ingenting.

Mycket annat hände då, men fortfarande är mitt starkaste minne av natten de mjuka tygerna, det röda, din hand.