En vän postade på facebook om denna sajt: oglaf.com (OBS: K18). Någon dag senare har jag läst igenom hela sajten, skrattat, njutit, undersökt deras comic-stil och är så gott som redo att köpa den signerade bokversionen. Älskar deras färgval, detaljerna, deras friska tag i att blanda könen utan problem och humorn.
Lite liknande som Maran av Lina Neidestam blandas en frisk erotik med litterära hänvisningar samt inslag om problem författare stöter på. Jag köpte Maran för en tid sedan, kände igen det där med att vilja skriva någonting fint, respektabelt, hur det känns som om vår litterära kanon både inspirerar och skrämmer, samt hur egna berättelser plötsligt oplanerat faller ner i någon sorts erotikkategori. Förhoppningsvis känner också andra igen sig i något av detta och jag inte är för självutlämnande..
Hos Oglaf hittar vi också olika författarteman som problem att skriva och funderingar kring språkanvändning. Deras inställning är i ännu högre grad parodisk än hos Neidestam, de har större utrymme för konstiga utsvävningar tack vare formatet.
Konstigt nog blev jag kvar med en relativt heterosexuell stämning efter att ha läst Maran, trots att vi stöter på en hel del blandade par (och grupper). Försöker sätta fingret på varför, men just nu fattar jag det inte. Hos Oglaf möter vi kvinnor som inte presenteras i relation till en man och vice versa för män, och deras historia berättas i korta strips på några sidor var. Kanske det ligger något i formatet och i sättet hur könen blandas..? Jag tror jag kastar mig emot de flesta recensionerna med denna oväntade känsla. Tror knappast att hetero är vad Neidestam tänkte när hon skrev den heller. Måste fundera vidare.
Oglafs lätta comic stil gör den förstås lite enkel i relation till Maran där vi har flera berättarnivåer. Neidestam använder sig av en huvudkaraktär som drömmer eller skriver om andra berättelser, verklighet och illusion blandas, i slutet är det svårt att veta om man befinner sig i primärvärlden (normala verkligheten) eller sekundärvärlden (drömmarna). Gillar också den visuella verkställningen som inte överdriver utan håller en ganska passlig balans på kroppar och hur det sexuella illustreras. Och ja, feministiskt snusk kan man kalla den, personerna är agerande i berättelsen och följer sin kåthet istället för att fungera som enkla underhållande objekt.
Det har tagit en lång tid att få detta inlägg skrivet eftersom jag är som Sir Coffee i denna oglaf strip och anmäler mig frivillig till alltför många projekt och kurser. Om inlägget verkar virrigt så har det någonting att göra med alla dessa järn i elden. Dags att återgå till arbetet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar