Minimala människor springer genom korridorerna i Arken. De kastar två små bollar som flyger och studsar. Deras skratt ekar mellan de förskräckta vita väggarna. De är filosofernas barn. Otroligt glada. Fulla av energi. Jag blir nästan matt av att se dem springa förbi. Men vackert är det.. Byggnaden förändrar karaktär och blir.. konstigt kall. Här finns så många hörn och rummen är inte byggda för ljud. Livets ljud. Eller ociviliseringens. Det där som finns före man lär sig att sitta ner och vara tyst.
Krabban är tecknet som styr allt som har med hem, barn och familj att göra. Jag har inte så mycket krabba i mig, men det är mitt 8:de hus, vilket visar på att jag är som en krabba när det gäller att släppa folk nära och låta folk veta vad jag behöver. Krabban har skal och klor. Den går med sidan före och har en stark eremitisk sida. Det är inte så enkelt att veta vad som händer inne under krabbans skal.
Jag tycker om krabban. Jag känner en viss bångstyrig tvilling som har sin sol riktigt nära gränsen till krabban och ascendenten där också. Härlig kombination! Det bidrar till hennes karisma och gör att folk har en viss respekt för henne, för man vet aldrig när det kommer ut en rättande klo istället för oskyldigt tvillingshyss. Och jag tittar på henne med mitt skorpionsinne och tänker för mig själv: Ha! Jag känner igen det där, jag ser något av vad som finns där under, jag vill dit. Jag och krabbor, ser ni.. Vi är själsfränder av nåt slag. Jag söker djup och de kan komma med mig dit. (Men de vill ju i allmänhet inte öppna sig, så det tar sin tid.)
8:de huset är andra folks stuff. Undrar om det också gäller barn? Kanske mitt 8:de hus i krabban tyder på att jag är har en viss sannolikhet att adoptera ett barn eller två. Det är lite så som jag länge har känt mig faktiskt, men man får se hur livet blir.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar