Fem koppar, åtta koppar, längre bort från tio koppar.
Svar på varför vet jag inte, allt är dömt till förändring.
Vi kastar bort sånt som ännu lever, som kan leda till förvandling,
och enskilt har vi inga val.
Jag ser hur båten görs redo, avfärd är planerad,
med ovilja packar jag min väska,
men enskilt har jag inget val.
Ska jag stå där vid stranden och bara vinka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar