Ljuset försvann när solklotet stannade längre på himlen. Nu drar den prisade eldgloben sig undan igen, sommarromansen med norden är över. Kanske ljuset kommer tillbaka med mörkret.
Jag sitter hemma med stegring och lyssnar på Märta Tikkanen, låter mig inspireras och nickar, inbillar mig att det finns folk som tror att jag inte förstår det där och blir arg, anmäler att jag är en Diva och tycker inte om när folk talar nedlåtande med mig. Så låter jag det roligt argsinta gå ner och jag funderar på om jag ska försöka äta (inte mycket av aptit idag), måla nåt, skriva, läsa, eller låta mig slappna av helt och hållet med ett spel. Sova skulle ju vara bra, men jag hittar inte ro, jag ligger i fem minuter och så hoppar det till i kroppen på mig.
Sedan sitter jag här och mår lite smådåligt, illamående, men är glad.
Tikkanen talar om konstnärsäktenskap. Det har säkert sina sidor, men visst finns den idyllen någonstans där i bakhuvudet, hur hamnade den där? Kanske för att det är speciellt viktigt att ens arbete blir förstått och respekteras? Eller har det någonting att göra med att man är liknande typs själar av nåt slag?
Jag måste nog lägga mig ner ändå. Feberyra. Avslutar med katter som är i lådor med vatten. Enjoy.
 |
| Från tumblern Verxace. |
 |
| Från tumblern Assiest. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar