Efter en längre molnig period börjar det kännas som om ingenting kan rubba känslan. Enstaka ljusstrimmor är inte tillräckligt för att skingra det lågt liggande mörkret. Djupa suckar dränker drömmar och man orkar inte gå omkring och hoppas på värme. Man sjunker. Apati. Orkar inte pröva, ta chanser, kämpa. Jag sitter bara och tittar på hur livet flyter förbi, och där borta finns det vackra. I vanliga fall vore det så enkelt, man har ju ben, man kan vandra närmare, men molnen bor inuti mig. Djupa suckar. Orkar inte, det bränner i mig.
Belastning. Det blev för mycket helt enkelt, för mycket att bära på alldeles själv och för lite kramar. Allt möjligt händer och orden brinner bort, de finns inte tillgängliga för någon annan än den som inte finns där, finns den alls? Ord som inte kommer ut blir moln och ibland regnar de. Efter nån period byts vädret och det är okej igen, man chansar igen, men sådant förändras enligt sin egen tid. Du gav mig ord. Men dränkt i moln orkade jag inte svara med mycket. Det värmde ändå. Jag hörde din röst. Det är värme. Jag tidnar lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar