Antagonisten berättar

Blev och fundera på det här med antagonister. Attraheras man till de antagonister som representerar ens dolda önskningar på något sätt, eller med andra ord ens inre sår?

Efter alla dessa år glömmer jag fortfarande inte André DiMera från Days of Our Lives. Ser man på klippet nedan verkar han som en riktig sleeze, aggressiv och passionerad. Han uppträdde kontrollerat och civiliserat, hade stora (mörka) planer och ett uberöverflöd av charm.

När jag ser på klippet känner jag hur skönt det skulle vara att släppa taget, att vara den som blir bortrövad till ett bortglömt palatshus på en tropisk ö tillsammans med en typ som är så starkt intresserad av en samt har sådana inre sår att han kidnappar en dit (och det är ju klart att man egentligen älskar typen, annars skulle det inte vara roligt!). Drömmen består inte av att sedan bli där för evigt, utan hellre av att vinna hans tro och tillit, hela honom till en viss grad med sin rena kärlek, och sedan resa tillbaka i Salem som ett par där man försöker hindra typen från att döda halva stan. Roligt, no?

Å andra sidan gör André en snedvriden parodi på den arketyp jag vill vara. Passionerad, inte rädd att utöva sin kraft, följer sitt hjärta, civiliserad och intelligent, charmig som fan, etc.

Jag vill vara André. Men jag vill helst vara Anna, kvinnan som får André/Tony (egentligen Tony, men det är en long story..), den stora kärleken. Hon är passionerad och smart, men utövar inte sin kraft på samma sätt. Hon är tvillingsjälen, ljuset, hon som kan hela med kärlek. Man kan inte vara antagonisten, det är att bli såret, att gå för långt. Men att bara vara ljuset är att fattas något.

Lösningen borde sitta någonstans i kärleken, att sammangå till en enhet, att sätta ihop såret och sitt bättre jag. Då återfår man den del av sig själv som splittrats loss i det trauma som orsakade såret och det bättre jaget blir mer autentiskt.

Man kan argumentera för att det inte finns ett autentiskt jag, men då läser man mig för bokstavligt. Känner ni vad jag menar? (Och nu sitter jag fortfarande och undrar om jag borde vara oroad över att nån tänder på en antagonist som jag upplever som stundvis elak och helt och hållet ansvarslös. Man fattar varför den är så där, men åh, jobbig i längden. Jag reagerar så för jag känner mig som Buffy som får gå omkring och rädda situationer för att andra inte tar sitt ansvar. Det är inte roligt att se folk flippa ur när man själv städar efteråt. Men det är såret och dess styrka som är det viktiga, så vilka är de lockande kraftgivande kvaliteter som antagonisten uttrycker, som just den här personen reagerar på?)