Fri

Jag. Individ. Jag tror jag är trött på att folk bara uppfattar
syster, moder, studerande.
Jag är jag!
Individ.
Ingen äger mig.
Jag äger ingen. Fastän okej, han får inte kyssa den där.
Eller gå på dejt.
Min.
Men vi är fria. Vi definierar inte.
Inte gifta.
Gift är gift. Så gammalmodigt! Haha! Jag är F R I.
Jag är inte en syster
kalla mig inte mitt efternamn, jag tillhör inte min släkt, mina gener är mina egna
de har kommit till mig, naturligt
naturen är F R I.
Jag behöver inga kontrakt
förutom när jag vill ha pengar
men annars är jag fri
från materialismens bojor, fastän jag vill ha pengar, en lyxbåt och resor
och ingen ska tro att den kan komma och flörta med honom
men jag är fri.
Va? Varför skrattar du?

Jorden vs Mars, eller att välja för idag

Våren rasar, knoppar spricker i rask takt och kontrasten mellan världarna blir stor när jag drar ner hastigheten på mitt eget inre liv. Semester men med arbete och arbetsro, eller väntetid utan den där ångesten som vill ha allt nu. Jag väljer långsamheten, åtminstone idag.

Det skulle bli problematiskt att välja att vara marsian, att rusa på och rusa vidare. För då måste man det. Vidare, alltså. Och jag vill ha det jag har, inte kasta bort och hämta nytt. Jag vill odla det som redan finns.

Tänkte skriva "odla det som jag redan har", men har, det har jag inte. Detta ska för fan förändras eller så måste jag nog bli marsian trots allt. Marsian eller dö.

(Bild av scillorna vi planterade i Tomasparken i höstas, tagen igår.)

Nyinförskaffade böcker

Inspirerad av vissa andra sätter jag också upp en bild på vad jag lyckades släpa hem från Stockholmsresan. Man borde kanske börja med muskelträning så att man kan dra hem större byten.

Fick böckerna I litteraturens underland (festskrift till Boel Westin), I bilderbokens värld 1880-1980 (av Kristin Hallberg och Boel Westin) och den nya bilderboken Den stora smällen. Väldigt lycklig över dessa.

Själv köpte jag Barnboken i samhället, Rosa den farliga färgen, Sweep (Book of Shadows + The Coven + Blood Witch), Kråkflickan, Miss Peregrine's home for Peculiar Children och mangaversionen vol 2 av Soulless.

Läser just nu ungdomsromanen Earth Girl av Janet Edwards, vill få den klar före jag börjar läsa på något nytt, även om min nya bokhög känns väldigt lockande. I Earth Girl känner jag igen vissa drag, sådant jag använder själv när jag skriver scifi, så jag har fler läsorsaker än njutning gällande denna bok. Funderar hela tiden "hur gör hon här?" och "vilken kontrasteffekt skapar det här?" medan jag myser med intrigen.

Jagets inbillningar

Det finns en viss klyfta mellan den man tycker att man är och den person som andra ser. Kanske mycket beror på att om man inte gör det man är, då är det bara personen själv som är medveten om vad som finns där inne. Dessutom kan man inte uttrycka allt, i alla situationer, åt alla. Det behövs tid också, och folk behöver lyssna när man talar, faktiskt lyssna. Å andra sidan finns det folk tror att de är, men vad de gör är något helt annat. Det är mest det som intresserar mig just nu.

Kanske är det någonslags myt man upprepar för sig själv, en etikett man burit med sig sedan mamma sade att man är [sätt in valfritt adjektiv här]. "Jag är en varm människa", säger folk, men fortsätter sedan med, "men jag tycker nog att jag inte ska behöva bry mig så mycket om andra." Jaha.

Granska beteendet, säger jag bara. Håll ett koll på jaget och vad som görs, för annars riskerar man en kalldusch när det kommer fram att det finns sprickor i jagets logik.

Själv vet jag att jag håller tillbaka mycket, men det är okej, om folk stannar upp och lyssnar på mig så får de veta saker. Rusar de förbi så får det vara, de bryr sig inte och det är inte mitt jobb att försöka stanna upp folk så att de lär känna mig. Vänskap är jämlikhet, att vara intresserad från båda hållen. Men sprickorna? Det är nog ett livslångt projekt att se till att man faktiskt beter sig som man tycker att man är. Det finns rum för tvetydigheter också, man kan vara både snäll och kall på samma gång.

I min krets är det bara 10% eller mindre som är verkligen sådana personer som aktivt bryr sig, tar andra i beaktande, lyssnar, och ser. Kanhända är det ett personlighetsdrag, kanske är det så att dessa är de få som har lärt sig att leva med hjärtat aktivt - det kan ta tid. Resten är fina människor som säkert bryr sig i varierande skala inombords, men förmår inte att göra det till en livsstil. De märker inte när personer blir lämnade någonstans, de ser inte de besvikna minerna på dem som inte frågades med. (Jag talar inte om mig själv nu, jag är bara sån som hela tiden håller koll på grupper och hur folk ser ut att må.) Kanske livet skulle vara mycket bättre om fler levde från hjärtat och kände genuin kärlek till sin omvärld, en sådan kärlek som gjorde att det skulle vara naturligt att titta omkring sig på andra före man rusar iväg  för att ta hand om sina egna behov. Det kräver inte självuppoffring, det kräver bara en ögonblicks paus, att verkligen se andra och att vilja vara med dem. Att älska andra än en själv och de närmaste vännerna.

Om någon kallar en kall och självupptagen och man blir förskräckt, tänk på att det handlar om grader av värme som visas utåt. Tänker man inte på andra så är man inte en varm människa för andra människor. Bryr man sig inte, då kan man väl stå för det och inte inbilla sig annat. Alla behöver inte vara kärleksfulla, folk är de som de är, det är okej så. Helt på riktigt. Stå för den du är, utan inbillningar och svepskäl.

PS: Shout-out till Malin the mad, mästaren på grupphantering och välmående. Jag är speciellt tacksam för hennes tålamod som räcker längre än mitt.

PPS: Ta nu int alla å läs in er själva i det här.

PPPS: Och om det finns folk som känner sig träffade, fatta att jag älskar er och tycker om er som ni är, även om vissa saker fejlar. Dessutom, vissa folk har en sådan snabb personlighet att det känns onaturligt att de skulle pausa före de rusar, det är fascinerande och helt okej så, kritiken riktas inte ditåt.

Kära Tilda,

Jag hoppas du förstår att jag inte kommer att säga nånting, inte nånting alls. Vi kommer att fortsätta som om inget var fel, medan vår vänskap ruttnar bort. Jag har redan försökt rädda oss, otaliga gånger, medan du har huggit och skurit i vårt kött. Din kyla gör att mina fötter fryser, men jag går barfota ändå, tills jag har vandrat bort från dig, till ljusare tider. Tilda, varför var vi inte värt mer än det här för dig?

Jag kommer inte att säga nånting, inte nu längre. Jag har uttryckt allt ifrån kärlek till sorg, inget rör dig. Din vilja att stänga ut mig, lämna bort mig, skrämmer mig. Du är kall, död.

Blod droppar på detta papper, jag måste nog sluta skriva nu..

PS. Jag kommer inte på din begravning, men Alvin och gänget gråter nog tillräckligt för att göra tillställningen lyckad.

Liv, just nu

Vita hänger mina spetsgardiner. Stilla, stilla.

Framför mig: stora ståtliga Hibiscusblad. Stilla, stilla.

Spänning i kroppen, en hoppressad virvel. Spänning i stillheten. Spänning i andetagen. Jag skriker till av nyfikenhet, men bara inombords. Allting är så stilla, stilla. Min omgivning är en målning, precist och orörligt.

Overkligt. Vad vill hända? Någonting rör sig.

Men ingenting rör sig.

Som att ha ett spöke med sig: den tror att den är säker men jag hör den visst. Eller en varsam person som bara vandrar längs med kanterna, vill - men gör inget, och jag lyssnar på hens steg.

Och jag andas djupt. Släpper. Försöker tänka på annat, så att jag inte drivs till vanvett av väntan.

Religion från hjärtat

En konversation här hemma fick mig att fundera på kristenhet och min erfarenhet under adventskonserten på fredagen..

När de sjunger "Hosianna, Davids son" så vet jag vad de sjunger om, men med hjärtat. När folk talar om Jesus kärlek så vet jag vad de menar, men med hjärtat. När de talar om Gud, vet jag vad de erfar, men jag vet det med hjärtat. Kanske vissa skulle tala om det på ett annat sätt och kalla det intuition, men det känns precis som om det kommer ett vetande från hjärtat. (Från det som jag har hört så verkar det vara så att endera så fattar man vad jag menar eller så fattar man inte för att man inte har haft erfarenheten.)

Själva kyrkan som institution, reglerna, dogman.. Nej nej nej nej nej. Det är tanke. Intellektet betyder felsteg. (Institutionen har visserligen en funktion.) Hjärnan fattar nada. Allt sådant är diskvalificerat vad det gäller mig. Intellektet leder till kvinnoförtryck, homofobi, rasim, etc. och berättigande av vad som helst genom religionen.

Detta resulterar i att jag å ena sidan kan ta till mig värdefulla aspekter och erfarenheter som kristna delar med sig och symboliken och energierna och personerna är levande för mig, men jag kommer inte att identifiera mig som kristen - speciellt eftersom buddhismen är mycket mer viktig för mig i mitt utövande av, hmm, den jag är. Men jag förstår och vet hur det känns att vara i kontakt med.. det där som finns där ute. Det är härligt. Jag förstår varför de går ut och försöker få andra med. Men nej tack till reglerna. Och jag bryr mig skit i att konvertera andra, för det är inte mitt ansvar.

Hey, I know you!

Födelsedag i gökboet

"You should see her from behind, Gina"
och andra partykommentarer på M's födelsedags/99mining fest!
Där står jag och ser lite borttappad ut längst till höger i vit furcoat och bikini bottom..

Grattis till M som nu är ett fjärdedels sekel gammal! Hurra!! Dessutom tog hon sitt gruvarbetes skicklighet till level 99 i Runescape idag också, vilket tar en ren evighet att göra, kudos!! Vi firade henne med blommor, minneskorsord, popcorn och crazy piece of cake, och jag är glad att vi bor tillsammans. Så skön avslutning på kvällen med film och foton. Dyrbar tid tillsammans, jag sätter högt värde på det.

Idiotförklarad och annan åldersdiskriminering

Bild hänsynslöst lånad från Study Shows Zero Precent of Lesbian Moms are Abusive / Curve Magazine

Skeptisismen kommer genast. Det går oftast inte att säga att jag längtar efter familj utan att någon känner sig betvingad att säga att de absolut inte vill ha barn och kanske aldrig vill ha det. Jaha, dit for den konversationen.. för hur skulle du känna dig om att öppna dig om vad som finns på ditt hjärta när den andra så fort som möjligt svarar med att den inte kan relatera överhuvudtaget?

Dessutom kommer responsen lite för snabbt för att vara trovärdig, det kommer snarare som en hukning efter ett stenkast. Nej, jag menade inte att nu vill jag ha familj med dig, ingen kommer att tvinga dig att ha barn, relax!

Men det värsta är de gånger som folk fortsätter med horrorberättelser om deras klasskompisar som gifte sig och hur fel det gick, och hur omedvetna de var. Och så står jag där, idiotförklarad för att jag längtar efter någonting som faktiskt passar in i gammaldags normer och vet inte hur jag ska ta emot sådana kommentarer utan att förklara att ja, det här är faktiskt någonting som jag vet att jag vill ha, det är inte för att passa in eller för att uppfylla någons förväntning. Tänka sig, efter en LÅNG tid som studerande längtar jag efter någonting HELT annat.

Och till sist kommer det eviga klagomålet om hur folk alltid säger att "jaja, du får nog se sen!" Vissa behöver en dos av ödmjukhet för de klagar först om hur tonåringar aldrig fattar att det nog är annorlunda sen, utan att själv se hur de är i samma position. Andra behöver en dos mod att säga tillbaka att man vet aldrig hur man känner i framtiden och det är oförskämt att påtvinga könsroller på folk. Barn är inte för alla, helt enkelt.

Jag saknar någon att tala med som vet vad jag känner och inte har behovet av att försvara sig själv på grund av vad jag känner att jag vill ha i mitt liv. Jag orkar inte bli idiotförklarad en gång till bara för att jag råkar vara 30 och i en helt annan livsperiod än den genomsnittliga universitetsstuderanden.